trimicro.blogg.se

Då var det dags för sista deltävlingen i Xterras Europacup-cirkus! Tävlingsplats: Möns Klint med dess karakteristiska kritvita klippor i sydligaste Danmark – en mäktig vy som är väl värt en omväg att se (när ni ändå drar mot Bordershop…)

Jag har på senare år mer gått över till efteranmälning på tävlingar framför allt pga jag vill veta hur vädret blir. Kyla och regn är lixom inte min grej.

Nu gjorde jag en kombianmälan med Stockholm + Danmark så anmälan var gjord sen några veckor tillbaka. Sist jag körde en Xterra i Danmark (2014) lyckades man dock pricka in seklets värsta regnoväder - så det kunde ju bara bli bättre!

HA, LURAD =D (Men solen finns där, den är ju bara ovanför molnen)

Jag slog följe med en gammal klubbkollega från Triathlon Syd-tiden, duktige Daniel Liljedahl, och tillsammans åkte vi mot de vita klipporna. Konstant regn och termometern i bilen pendlade mellan 12 - 13 grader. Det verkade inte bekomma Daniel ett dyft – han dyker upp i shorts och säger ”Äh, jag är ganska varm av mig, det ska bli skönt!”

Ok, själv sitter jag med fleecetröja och mössa…

Nu har ju triathlon den stora fördelen att man börjar i vatten med en värmande våtdräkt och avslutas med löpning där man inte påverkas så mycket av vädret - positivt tänk i massor :-)

Så, väl på plats har man växlingsområdet intill Geocenter som är ett upplevelsecentrum där man bl.a. kan lära sig mer om området och få svar på frågan om hur Klinten kom till. Red Bull är storsponsor med allt vad det innebär med Dj som spelar och bidrar till en härlig atmosfär, ja om det inte vore för det där regnet då..

Jag behöll mössan på ända tills jag i regnet fått på våtdräkten och bytte till tävlingens badmössa. Därefter var det dax att ta sig ner mot havet via 497 trappsteg och efter sista trappsteget trampar man rakt ut i Östersjön. Bakom sig har man då dessa majestätiska vita klippor 130 meter rätt upp i himlen, häftigt! Vattnet är 16 grader vilket innebär att det är varmare i vattnet än i luften :-)

Ca 500 st var anmälda i huvudklassen (varav 38 proffs och 96 st i - just det: "min" H40-klass) och alla startar samtidigt i vattnet ca 30 meter ut. Starten går och tar sikte mot första bojen som är placerad 250 meter rätt ut i riktning mot Litauen... Ju längre ut man kommer ju större blir vågorna - sikta bojen uppe på toppen och sen ner i plasket, och så upp igen. Känns som Balder på Liseberg, skitkul!!!

Efter 1500 simmade meter ska man så ta sig upp mot trappan. Det är stora, runda och hala stenar under ytan som inte gick att gå på, lite yr i bollen av det kalla vattnet i öronen och vågorna slog omkull mig flera gånger. Kändes som en evighet att komma fram till trappen och förlorade nog 2-3 placeringar här. Men SEN var det äntligen dags att få springa upp för dessa 130 höjdmeter fördelat på 497 trappsteg. Av med våtdräkten, lade den på axlarna och avancerade sen några placeringar på vägen upp.

Efter ca 5 minuters trapplöpning var jag uppe och bytet till cykeln flöt på bra. Jag hade omsorgsfullt valt en av få platser med gräs så man slapp stå i lervälling och dra på skorna.

Sen har vi då det här momentet med att cykla på stigar i hällregn... Det blir kladdigt. Jag kan tänka mig att det skulle motsvara att hälla ut ett par tusen liter filmjölk på en nyklippt grässlänt a´la svart pist - försök ta dig upp där, hihi! Och gärna på skrå! Det är tvärkört. Att försöka hålla styr på en mtb i dessa förhållandena var emellanåt omöjligt och man såg en hel del roliga vurpor, jag gick själv omkull ganska många gånger men det var oftast i låg hastighet så det enda som hände var att man blev ännu mer skitig.

Jag höll förresten på att krocka med en stor svart långhårig ko (WTF?) som stod mitt på stigen och vägrade flytta sig när vi cyklade genom ett hägn - muu på dig!

Eller, tack ska du ha kossan! Tack vare dig fick man upp humöret lite igen och kunde hålla fokus mot nästa växling. Det blev en extremt långsam cykeldel med endast 12,7 km/tim i snitt!!

Regnet fortsätter och det är en härlig känsla att få byta till de efterlängtade blåa löpardojorna. Från Bambi till kalv på grönbete! Daniel som kört sprinten tidigare och hunnit byta om hejade på och berättade att de framför såg trötta ut - Bra, för jag är superpigg!

Nja, piggheten var en illusion som gick över efter ett par kilometer. Tre timmars kämpande sätter sina spår men jag kunde hålla ett bra tempo trots allt och plockade ganska många placeringar under löpningen.Det var som vanligt på Xterra 10 km tuff terränglöpning som skulle avverkas, det går upp och det går ner och tro inte att du ska kunna hålla några 3,30min/km här inte. Det tog för mig 58 minuter innan 10 km var till ända!
 Mycket beroende på sista kilometern: Vi skulle ner för en helveteslång trappa till strandkanten. Och är det något jag INTE tränat på så är det att springa nerför branta såphala trätrappor. På väg ner passeras jag av en dansk som formligen flyger ner, hans ben gick som trumpinnar! -Skit samma, jag får väl springa om honom sen istället tänkte jag :-) Mycket riktigt, väl nere var det min tur att dra igång trumpinnarna. Stranden bestod bitvis av rundslipad sjösten där ett kort snabbt löpsteg var rätt melodi. Under nästan en kilometer sprang man på nämnda småsten varierat med tång-sörja upp till knäna och hopp mellan klippblock när man skulle passera långsammare löpare.

Till slut hade vi då den där trappan med 497 st hala trätrappsteg - samma som efter simningen. Jag har nu varit ute i över 3½ timme och tro´t eller ej: Det gick lite tyngre nu! Men det får man ju skita i, bara mata på. Ungefär halvvägs tittar jag upp och undrar hur jävla långt kan 500 trappsteg va egentligen??? Strax därefter ser och hör jag en deltagare som står och frustar, gnyr och stretchar förtvivlat sina vader - kramp. Det är helskumt men här kom skadeglädjen in och gav mig en liten nitroboost som räckte hela vägen upp till målportalen :-D

Spurtade in som 4:a i H40, monsterklassen, och kunde lycklig ta emot ännu en Xterra-medalj!

Strax därefter öppnade himlen sig lite extra så istället för att njuta av allt i tävlingsområdet kastade vi bara upp cyklarna inkl. 12 kg extra lera på biltaket och drog hemåt. Jag var lite orolig för vad gränskontrollen efter bron skulle tro när dom kollar på en man med lerinpackning ända in i öronen. Och mycket riktigt fick damen i den gula västen en konstig blick när jag körde ner rutan, blicken övergick till att skaka på huvet och bara säga: "kör"... :-)

Såhär två dygn efter målgång går man som om man skitit på sig - 1000 trappor gjorde att vaderna skriker vid varje steg - MEN det går över ;-)

Tack Daniel för resesällskapet, det blev ju trots vädret förbaskat kul ändå!

Hejs!