trimicro.blogg.se

Äntligen en blogg?

Jo visserligen men framförallt känns det äntligen skönt att va på plats här på Hawaii!

Första dygnen var sjukt jobbiga på flera sätt. Om vi tar det från början:

De två sista nätterna innan avfärd bidde det av olika anledningar i princip ingen sömn och sen lägger man till restiden på typ 30 timmar, även där utan sömn. Naturligtvis blir det jetlag megadeluxe av det hela!

Första dygnet försvann i ett töcken och dygn nr 2 samma zombie-mode. Småbråkande barn i kombination med i sammanhanget lättirriterade föräldrar blir ju oxå lite halvbra... Dessutom tyckte ryggen min inte alls om flygstolarnas anatomiska utformning. Den sade tydligt till mig att inte röra på mig utan leta upp en kiropraktor istället... Okej då, jag käftar inte emot!

Här börjar man då känna sig stressad och fundera: Fan, jag är i paradiset men kan inte uppskatta det!?

 

MEN! Plötsligt vänder det! Man börjar sova lite bättre, man har vant sig vid värmen och börjar se hur fantastiskt vackert här är. Några meter till stranden, ligg på rygg och man ser detta:

Kom även fram till att vi har en sjukt stor hyrbil. Barnen har bestämt att vi ska köpa en sån när vi kommer hem (eh, nä det ska vi inte) Nissan Quest, ruggigt ful men med lika mycket bredd mellan stolarna som vi har i brandbilen där hemma :-) Milton kommenterade direkt när vi hämtade ut den: Kolla pappa det står ju 112 på nummerskylten!

Vi anlände i söndags och idag onsdag öppnade tävlingscentrat upp portarna så man kunde hämta ut sin nummerlapp och testa banan. Och det är HÄR det vänder! 

Är det VM så är det och är det dessutom ett amerikanskt varumärke så är det. Det innebär att spektaklet utspelar sig på The Ritz Carlton Kapalua, en golf-lyx-resort som inga vanliga dödliga har råd att närma sig i normala fall. Går man igång på extremt stora och nästan löjligt gröna gräsmattor med knivskarpa kanter is this the place to be!

 

Men det som får mig att dra upp mungiporna är att äntligen få igång kroppen igen, komma ut på cykeln och få testa mtb-banan. Första kilometrarna är det så mycket intryck som vill in. Man cyklar i djungeln... Det är så grönt, det är så blå himmel, det är så varmt, det är så in i bänken varmt (33-35 grader), inte särskilt tekniskt men det är uppför. Det är uppför i 7,5 km och det är ingen mesig slakmota. Här kan man med en gång slå fast att det är den mest genomtränade som vinner. Syreupptagning is da shit.

Nu hade det regnat rejält under natten så det var bitvis rejält med dynga i skogen (är jääkligt glad att jag bytte till grövre däck (Ground Control 2,3") innan hjulen trycktes ner i cykelväskan!) Enligt väderprognos och arrangör kommer det att torka upp snabbt under de närmaste dagarna men det kan ändras fort... På andra sidan bergstoppen, i en otillgänglig regnskogsdal, är den platsen det regnar mest på hela jorden!

Träffade förresten en brasilianare i skogen vid namn - Magnus! Han var förmodligen den enda i hela Brasilien med det namnet så han blev naturligtvis överlycklig över att ha hittat en namne, kul :-)

Då jag bara har bråkdelen av träningsmängden mot flera av mina konkurrenter kommer jag att bli tvingad att hålla igen rejält på cykeldelen för att överhuvudtaget orka få på mig löparskorna. För sen ska det ju springas oxå har jag hört.

 

Efter cykeltvätt tog jag mig till en kiropraktor för en översyn av kroppen. Jag vet sen tidigare att cyklingen inte påverkas särskilt mycket av ryggproblemen men att simma och springa är bara att glömma.

Jag fick ett mycket trovärdigt intryck av den kvinnliga terapeuten och jag hoppas bara att ryggen tycker likadant, det återstår att se imorgon!